Det var dags. Tjejen och jag packade in oss i bilen och åkte iväg till en mindre lokal auktion, svärmor var också med. Nu är hon en bra svärmor så det var helt ok

Vi kollade runt en hel del på det som skulle säljas en bra stund. Det var verkligen blandad kompott. En del fina saker men också en del ”skräp”. Själv fastnade jag för ett fickur. Jag vet inte riktigt varför men jag har alltid velat ha ett fick ur. Tror det är uppväxten med gamla filmer där jag gillade när de plockade upp fickuret ur kavajen.

Auktionen satte igång och det var i mitt tycke ganska bra ös. Folk budade friskt och stämningen var tät. Min tjej bjöd på en del men köpte inget (tror jag, i ärlighetens namn minns jag inte för jag var så upptagen med att invänta mitt egna objekt).

Så var det dags för mitt fickur. Startbudet var på 100:- och ivrig som jag var så bjöd jag direkt. Får jag 120 hörde jag auktionsförrättaren säga och det var helt tyst. Första, andra, såld till mannen…
Hmm. Det där var ju inte riktigt vad jag hade tänkt mig. jag ville ju fightas lite om klockan. hade jag blivit lurad eftersom ingen annan ville ha fickuret?
Jag bestämde mig för att inte tänka mer på det, jag hade fått uret och billigare än jag hade kunnat tänka mig ge för den.

Okej. Det där med atikviteter var ju ganska intresseant. Men sen då?

Tjejen hade ju märkt att mitt intresse för Antikrundan ökat, jag hade också börjat lyssna mer på henne när hon berättade om vad hon funderade på att köpa osv. Det tog några veckors tittande men till slut frågade om hon om jag ville följa med henne och hennes mamma på en auktion några veckor senare. Självklart slog det gamla sinnet till och jag totalvägrade. Men jag funderade lite på det där och till slut sa jag att jag tyckte det var tråkigt att vara hemma den helgen ”så jag kunde väl följa med då”. Jag erkännande det självklart inte för min tjej, men jag såg faktiskt fram emot att följa med på auktionen.

En av vändpunkterna för mig var när vi slötittade lite på tv en helg. Helt plötsligt var Antikrundan på. Jag småprotesterade lite och blippade runt men det fanns inget annat att titta på så det fick rulla.

Jag trodde jag skulle somna men istället så piggnade jag till, det var faktiskt ganska intressant. Att höra om de olika sakerna, deras historia och ursprung var som att följa en detektivhistoria. Experternas kunnande var imponerande. Men fick se drömmar krossas när folk hade räknat med att de hade en förmögenhet på vinden som visade sig vara värdelös. Man fick också se folk som bara ville veta lite mer om sina saker som visade sig vara värda massor av pengar.

Efter detta var jag en trogen tittare på Antikrundan.

Det var en kombination av många olika händelser.

Ett tag var jag ihop med en tjej som älskade ”gamla” saker. Jag ska erkänna, jag hatade det. Det var ju bara en massa skräp, jag ville ju ha nya,  fräscha och moderna prylar. Nu lyssnade hon ju inte så mycket på det utan hon kom hem med möbel efter möbel som jag inte ville ha. Så ett tag byggde jag upp ett rejält motstånd mot allt som var äldre än några år. Vi separerade senare…

Men sen träffade jag en annan tjej som också gillade gamla saker, men hon försökte aldrig tvinga på mig dom utan hon försökte alltid hitta någon form av kompromiss. Sakta men säker började jag se på gamla möbler och prydnadssaker i ett annat ljus.

Slut på del 1

Hej på er.

Jag är en vanlig kille om fått upp ögonen för något som jag för några år sedan aldrig trodde jag skulle gilla, auktioner.
Detta nyvunna intresse har fått mig att vilja skriva lite om ämnet. Jag kommer skriva lite om mina egna upplevelser, olika typer av auktionsförfarande mm.

Vem är du jag?
Jag är väl kanske inte grundtypen för den som hänger på auktioner. I alla fall inte om man får tro mina egna fördomar som jag haft. Jag är lite över 30. Familj och barn, grundmurad datanörd och lyssnar på hårdrock. Alltså inte den gråa trista typen som jag tidigare associerade med auktioner.

Det är tur att man kan ändra sig.